Sitter i skolan och ska kämpa på med det sista. Har kört fast totalt på vilka granskningsmallar som jag ska använda och min handledare är på semester. Jag har frågat alla som jag kan tänka mig kan något om det här men ingen har lyckats hjälpa mig. Så när jag såg att kursansvarige var tillbaka från semestern så tänkte jag att hen nog kan det där. Samtidigt tog det emot att höra av mig, vi gillar inte varandra och har kommit på kant med varandra. Men det här är så pass viktigt att jag fick svälja min stolthet och fråga hen ändå. Som svar fick jag att hen inte vill lägga sig i...... Det är så tydligt att hen tar ut sina personliga känslor för mig och skiter i att hjälpa mig med något som är så viktigt och avgörande för min examen. Nu får jag igen för att jag inte tog hens råd förut utan valde att lyssna på studievägledaren. Så nu passar hen på att ge igen. Sååå sjukt lågt och oproffsigt. Endel människor borde fan bli av med sina arbeten. Och man borde aldrig låta personliga åsikter om en person gå före att vara yrkesmässig och proffessionel. Det här gör att jag har tappat andan ännu mer. Jag tappade orken och energin allt mer redan innan eftersom att jag lagt 2 veckor på att leta passande granskningsmallar. Två veckor av arbete utan minsta jävla resultat att visa upp. Usch, snart skiter jag i det här, ger upp, walk over, kastar in handduken och struntar i min examen.

Jag tycker att det är svårt med människor. Jag har isolerat mig mer och mer med åren. Innan depressionen var jag väldigt social, hade många vänner och lärde lätt känna nya människor. Men ju längre depressionen har gått ju mer har jag isolerat mig. Jag har fått svårare och svårare att ha djupare vänskapskontakter eftersom att jag inte orkat jobba för att hålla en vänskap vid liv. Jag har inte orkat med att träffa vänner, höra av mig eller ringa. Jag har knappt svarta på sms, och jag har stuntat i att höra av mig för att jag vetat att jag ändå inte orkat ses och tvingats säga nej om någon frågat. Med tiden har jag blivit allt mer paranoid. Jag har tänkt mer och mer att alla är falska, vill mig illa och kommer att svika mig. Det har gjort att jag har isolerat mig ännu mer. Det har vart så svårt att lita på någon och att kunna tro att människor vill mig väl. Endast några få personer har jag kännt riktig tillit till. Andra som kanske inte gett mig någon anledning att tvivla kanske har rört sig i samma krets som någon som jag misstänker skulle kunna vilja mig illa och då har dem indirekt känts farliga och opålitliga. Nu låter det kanske som att jag har varit i ett psykotisk tillstånd, men så är det inte. Det har snarare varit en kronisk känsla som växt sig starkare för varje år. Jag gjorde en utredning för borderline personlighetsstörning hos psykiatrin nu i höstas, men jag passade inte in i kriterterna för det. Men just min oförmåga att lita på människor, tro att folk vill mig illa och vill förstöra för mig eller är allmänt opålitliga var det som stämde mest inte på borderline och det som fick mig att tro att jag kanske hade den diagnosen. Det är jobbigt att gå omkring och känna att allt man säger och gör "kan och kommer att vändas emot en". Att varje människa man släpper in i sitt liv kommer att vända allt med lär känna om en emot mig. Jag misstänker att det har att göra med att det har hänt några få gånger. Men det kanska händer alla?

Det äckligaste jag vart med om är när en av mina plågoandar från Universitetet helt plötsligt började umgås med en vän till en god vän till mig. Där och då kändes det som att det alltid kommer att finnas någon runt hörnet som tar alla chanser dem kan för att förstöra för en. Den här plågoanden var en av dem hemskaste människor jag träffat i hela mitt liv, en person som frösut och mobbade andra (vem fan gör så på Universitetet?). En person som snackade skit och uttnyttjade andra. En person som satt i klassrummet och himlade med ögonen och gjorde grimaser så fort jag sa någonting. Och helt plötsligt fanns den här personen bland en av mina vänners vänner! Då blir världen så där äcklig och liten, alla känner alla, och alla kommer att vända sig emot mig. Jag vet att den här personen skulle ta alla chanser i världen för att förstöra mellan mig och min vän. Min logiska slutsats blev att jag drog mig undan min vän istället. Jag kände att det blev svårare och svårare och mer ångestfyllt för mig att ha henne som min vän när jag visste att den där människan fanns med i bilden. Förr eller senare så skulle hon ju ändå lyckas vända min vän emot mig. Och det skulle vara allt för smärtsamt, så det lättaste var ju att dra sig undan själv så att det aldrig skulle kunna hända. Vi har fortfarande kontakt, men det kommer nog aldrig att kunna repareras. Hon kände ju att jag tog avstånd, att jag "inte brydde" mig längre och att jag "inte värderade" våran vänskap. Efter ett tag bestämde jag mig för att inte låta plågoanden vinna och ändå försöka behålla en vänskap med min vän. Men det är inte lätt, jag vill avslägsna mig från allt och alla som på något sätt kan skada mig eller ha minsta möjlighet att vända något emot mig. Det blir väldigt ensamt tillslut.

TW! TRIGER WARNING! 

Jag har vart på en liten resa i några dagar nu. Då har måendet vart bättre. Men igår när jag kom hem svängde det ner rejällt. Blev riktigt deppig, (och nu menar jag inte så där "deppig" som människor slänger sig med utan att ens veta vad en egentlig depression är). Utan så deppig att jag börjar fundera ut sätt att skada mig själv på för att jag känner total panik inombord. Panik över att leva och att inte stå ut med alla känslor. Jag blir helt överväldigad på ett sätt som jag inte ens förstår själv. Det känns nästan som att jag är en ballong fylld med luft och ändå försöker någon att fylla mig med ännu mer luft, så till den grad att jag nästan sprängs. Jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Jag får en stark vilja att dunka mitt huvud i väggen, ta en sax och klippa sönder mina öronsnibbar, klippa sönder läppen, ja massa konstiga saker bara för att straffa mig själv för den misslyckade människa jag är och alltid har varit. Det låter helt sjukt, I know, men det är så jag känner just då. Det finns ingen logik. Inga logiska och vanliga känslor eller tankar. Jag ju hört talas om den kända konstnären Van Gogh och alltid tänkt "vilken knäppgök" som skar av sig örat. Men så sitter jag där själv i mörkret en natt och får impulser om att göra något liknande. Bara för att slippa känna allt kaos, och för att lätta på trycket. För att straffa mig själv för allt dåligt jag gjort, för allt dåligt jag varit och är. Jag är så trött på att hata mig själv (jag gör det inte hela tiden, men ganska ofta. Jag är så trött på att vara jag, på mina tankar, på mina, känslor på mitt liv. Engetligen har jag mycket att vara glad och tacksam över. Men ändå förstör jag för mig själv, det är ju i mitt huvud som allt det olyckliga finns. Det är i mina grubblerier, mina tankar och mitt ältande. Även om jag har en massa bra saker så fastnar jag övervägande i det som inte är bra.

Just nu är jag fast i att grubbla om det förflutna. Jag vill inte bli påmind om det som hänt i mitt liv innan jag flyttade till den stad där jag bor nu. Jag får ångest av att tänka på skoltiden, och dem människor jag träffade då. Dels för den jag var och dem jag sårat eller behandlat illa, dels för hur omogen pinsam och korkad jag var. Men också för dem som sårade mig, över ensamheten, utanförskapet, att ständigt bli avvisad av olika personer och att aldrig passa in. Jag kan må väldigt dåligt över dem som jag behandlat illa, sagt taskiga saker emot eller tydligt visat mitt ogillande emot, snackat skit om osv. Även fast det är kanske 20 år i en del fall. Ett tag raderade jag bort nästan alla från min facebook. Jag ville egentligen ta bort den och bara behålla dem som jag verkligen umgicks med, och bort med alla som påminde mig om mitt förflutna. Idag känner jag att det nog var dumt att fly undan, att låta ångesten över vad dem tycker och tänker och tror om mig ta över. Idag i terapin fick jag lära mig att vi inte ska undvika sånt som ger oss ångest bara för att undvika ångesten (om det är en ångest som vi får av en verklig anledning så är det en annan sak). Men att radera bort alla får inte det förflutna att försvinna, och det får inte ångesten att försvinna. Jag grubblar ju ändå, och mår ändå dåligt över det som har varit, över skoltid och dem jag gick i skolan med. En anledning till att ta bort dem från facebook är nog att slippa ångesten över att dem ska dömma mig i nutid. Jag känner mig granskad, bedömd och som att männsikor pratar bakom min rygg. Gahh. Det är svårt att veta vad som är bra att undvika och vad som är dåligt.

Jag har äntligen fått ordning på min dygnsrythm, jag går och lägger mig innan 12 varje natt och somnar oftast innan 1 på natten. Men ikväll la jag mig 22.30 och kände att det inte gick att somna. Det är första gången på hur länge som helst, på flera månader. Det kan bero på att jag inte tagit någon atarax. Men jag ska till biblioteket och plugga imorgon och måste orka komma upp. Atarax ger mig lite "hangover" och jag blir väldigt trött dagen efter. Jag har märkt att sömnen är jätte viktigt för mig, jag mår mycket bättre när jag sover på normala tider. Ångesten och depressionen blir värre när jag är vaken på nätterna till tidig morgon. Jag hoppas att jag kan somna snart, men jag vill inte ligga vaken i sängen och vrida och vända mig med massa ångestfyllda och jobbiga tankar.

Idag har jag vart på gruppterapin, det kändes bra och vi hade roligt tillsammans. Äntligen fick vi möjlighet att prata mer öppet och höra mer om varandras problem. Igenkänningen var stor, och jag behöver det. Jag behöver höra att jag inte är ensam om mina tankar och känslor och olika problem. Terapin riktar sig till personer med ångestproblematik och depression. Den pågår under 20 veckor, och den är snart klar nu. Under tiden har vi fått hemuppgifter att träna på, arbeta med och skriva ner. Mitt mående har förbättras mycket under den här tiden. Men just nu är jag i en svacka.

Idag känner jag mig deprimerad. Det började igår, och sen har det vart som en spiral neråt. Jag känner mig så ensam, så utanför samhället och så misslyckad. Jag har inte lyckats med någonting, inte mina studier och inte särskilt mycket annat heller. Jag har knappt några vänner kvar, och dem jag har orkar jag inte höra av mig till eller träffa. Och fråga är om dem ens skulle ha tid att träffa mig. Jag som var så social. Hela mitt liv går ut på att sakna den jag var och hur jag levde mitt liv och att längta till något nytt. Jag är glad för min sambo, mitt syskon, mina föräldrar och våran hund. Mitt liv blev inte ALLS som jag hade tänkt mig, och idag svider det som faaan. Jag gnäller och är otacksam, ja, men det är så här det känns. Jag vill vara mer äkta en vad jag brukar, visa den fula och gnälliga tycka synd om sig själv sidan. Den ärliga och ocharmiga och osympatiska egoistiska och otacksamma sidan. För den är en del av mig, den är en del av depressionen. När jag inte känner av depressionen (just nu kommer den och går, förut var de kronisk) så blir allt så där fult, när jag mår bra kan jag känna tacksamhet och se på saker med hopp och tillförsikt. 

Något som hänger med mig hela tiden är att jag aldrig orkar städa. Det är också en sån sak som jag gjorde förr, ibland är det som att jag är fast vid den jag var då, innan jag blev riktigt sjuk. För då var jag mitt riktiga jag på något sätt? Jag är egentligen en person som vill ha ordning och reda omkring mig, jag vill ha struktur och ordning, allt på sin plats. Jag vill damsuga minst en gång i veckan, damtorka en gång i veckan, ta spis och toalett och badkar en gång i veckan. Och tvätta kläder en gång i veckan. Nu kanske jag tvättar kläder en gång i månaden max, damsuger en gång i månaden osv. Jag har väl aldrig vart en sådan som har städat i någon överdriven mängd, utan mer som dem flesta gör tror jag? Idag kollade jag på gamla bilder från förr. Hur städat och prydligt jag hade det, och att det var rent och fräsht. Som med allt annat så har allt bara fallit samman dem senaste åren. Här är så stökigt och skitigt och hemskt. Jag hade aldrig trott att jag skulle låta det gå så här långt. Sambon bryr sig inte så mycket om att det ska vara rent och fräsht, han vill mest att det ska vara ganska bra ordning med inte allt för mycket saker liggandes. Nu ligger det saker överallt! Jag som alltid hade saker på sin bestämda plast. Jag blev ledsen idag när jag kollade på bilder och såg min gamla lägenhet, hur allt var i ordning. Diskbänken var tom och ren och fräsh. Och då hade jag inte ens en diskmaskin. Nu har vi det, men allt växer i drivor. Vi damsuger nästan aldrig, och missköter hemmet totalt. Det är jobbigt att sambon inte ser problemet med det hela, han tycker att vi städar oftare än vad vi gör. Ibland skulle jag bara vilja bo ensam, jag tänker att det skulle vara lite lättare att ha ordning då, då är det bara mina saker att hålla reda på liksom. Men, ja, jag vill ju vara med min sambo också. Ett av våra största problem är det här med städningen, han orkar inte, jag orkar inte, jag bryr mig, men han bryr sig inte så värst mycket om dam och smuts. Jag vill inte ha dam och smuts!!! Och jag vill inte ha saker liggandes i drivor. Men jag har ingen energi att ta tag i saker, och jag vet inte vart jag ska börja :(.