Efter att vart sjuk dem senaste 5 åren i depression och generaliserat ångestsyndrom (dvs GAD) så känner jag att mitt liv har passerat utan att jag har levt det. För ca 3 år sen började jag isolera mig allt mer, först kämpade jag på och träffade vänner så gott jag orkade och jag försökte ändå att göra saker och att vara social, jag var aktiv inom teater och i en ideel organisation. Ibland var jag sjukskriven med lyckades ändå tvinga iväg mig till teatern, eller träffa en vän. Visst ibland fick jag ställa in för att jag inte orkade och mådde för dåligt, men jag var ändå fast besluten att försöka behålla något slags liv värt att leva, eller i allafall så som jag tycker ett liv ska vara för att det ska vara värt att leva. Men för ca 3 år sen orkade jag inte mer, jag slutade så gott som att höra av mig till vänner, jag slutade med teater och tog en paus från den ideella organisationen. Jag stannade inne mer och mer och mer och hörde av mig mer och mer sällan till människor. Jag bokade av när jag skulle träffa vänner, satt hemma framför tvn allt mer och följde inte ens med och handlade längre. Det enda jag gjorde var att gå ut med hunden och tittade på tv och samtidigt spelade farmhero saga , löste suduko eller plockade hår på kroppen med en pincett. Under den här tiden utvecklade jag ett tvångsbeteende som kallas trichotillomani, Vilket betyder att jag kan ägna timmar varje dag åt att rycka hår på kroppen antingen med mina fingrar eller med en pincett. Det är ett tvångsbeteende som en del personer med ångest utvecklar som ett sätt att minska ångesten. Det blir tvångsmässigt. Det är hemskt att tänka på alla timmar som jag har "kastat bort" på att göra ingenting. Eller i allafall ingenting värdefullt. Jag antar att det har med min psykiska ohälsa att göra, men jag känner mig aldrig nöjd med något, även om jag har endel bra saker också, så är det svårt att se dem. Det jag ser är flera år av isolering och utanförskap. Flera år av att sitta hemma framför tvn och vänta på att sambon ska komma hem från jobbet. Och när han väl är hemma känna skuld för att jag inte orkar prata med honom, vara engagerad och bara orkar ligga tyst i soffan, eller sitta tyst och totalt insjunken i min suduko, farm hero eller hårplockandet. Ibland känns det som att jag är den ända som har det så här. Jag tänker på dem som jag känner omkring mig, och jag vet bara några få av alla människor som jag känner som har haft det likadant. Jag känner mig som en udda fågel och kan vara avundsjuk på dem människor som klarar av livet. Som inte har dem här problemen och där allt bara funkar. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter i skolan och ska kämpa på med det sista. Har kört fast totalt på vilka granskningsmallar som jag ska använda och min handledare är på semester. Jag har frågat alla som jag kan tänka mig kan något om det här men ingen har lyckats hjälpa mig. Så...

Jag tycker att det är svårt med människor. Jag har isolerat mig mer och mer med åren. Innan depressionen var jag väldigt social, hade många vänner och lärde lätt känna nya människor. Men ju längre depressionen har gått ju mer har jag isolerat mig. Ja...

TW! TRIGER WARNING!  Jag har vart på en liten resa i några dagar nu. Då har måendet vart bättre. Men igår när jag kom hem svängde det ner rejällt. Blev riktigt deppig, (och nu menar jag inte så där "deppig" som människor slänger sig med utan att en...

Just nu är jag fast i att grubbla om det förflutna. Jag vill inte bli påmind om det som hänt i mitt liv innan jag flyttade till den stad där jag bor nu. Jag får ångest av att tänka på skoltiden, och dem människor jag träffade då. Dels för den jag var...

Jag har äntligen fått ordning på min dygnsrythm, jag går och lägger mig innan 12 varje natt och somnar oftast innan 1 på natten. Men ikväll la jag mig 22.30 och kände att det inte gick att somna. Det är första gången på hur länge som helst, på flera ...