Just nu är jag fast i att grubbla om det förflutna. Jag vill inte bli påmind om det som hänt i mitt liv innan jag flyttade till den stad där jag bor nu. Jag får ångest av att tänka på skoltiden, och dem människor jag träffade då. Dels för den jag var och dem jag sårat eller behandlat illa, dels för hur omogen pinsam och korkad jag var. Men också för dem som sårade mig, över ensamheten, utanförskapet, att ständigt bli avvisad av olika personer och att aldrig passa in. Jag kan må väldigt dåligt över dem som jag behandlat illa, sagt taskiga saker emot eller tydligt visat mitt ogillande emot, snackat skit om osv. Även fast det är kanske 20 år i en del fall. Ett tag raderade jag bort nästan alla från min facebook. Jag ville egentligen ta bort den och bara behålla dem som jag verkligen umgicks med, och bort med alla som påminde mig om mitt förflutna. Idag känner jag att det nog var dumt att fly undan, att låta ångesten över vad dem tycker och tänker och tror om mig ta över. Idag i terapin fick jag lära mig att vi inte ska undvika sånt som ger oss ångest bara för att undvika ångesten (om det är en ångest som vi får av en verklig anledning så är det en annan sak). Men att radera bort alla får inte det förflutna att försvinna, och det får inte ångesten att försvinna. Jag grubblar ju ändå, och mår ändå dåligt över det som har varit, över skoltid och dem jag gick i skolan med. En anledning till att ta bort dem från facebook är nog att slippa ångesten över att dem ska dömma mig i nutid. Jag känner mig granskad, bedömd och som att männsikor pratar bakom min rygg. Gahh. Det är svårt att veta vad som är bra att undvika och vad som är dåligt.

Jag har äntligen fått ordning på min dygnsrythm, jag går och lägger mig innan 12 varje natt och somnar oftast innan 1 på natten. Men ikväll la jag mig 22.30 och kände att det inte gick att somna. Det är första gången på hur länge som helst, på flera månader. Det kan bero på att jag inte tagit någon atarax. Men jag ska till biblioteket och plugga imorgon och måste orka komma upp. Atarax ger mig lite "hangover" och jag blir väldigt trött dagen efter. Jag har märkt att sömnen är jätte viktigt för mig, jag mår mycket bättre när jag sover på normala tider. Ångesten och depressionen blir värre när jag är vaken på nätterna till tidig morgon. Jag hoppas att jag kan somna snart, men jag vill inte ligga vaken i sängen och vrida och vända mig med massa ångestfyllda och jobbiga tankar.