Alla inlägg den 7 augusti 2017

Av blomsterkransen - 7 augusti 2017 14:39

Jag tycker att det är svårt med människor. Jag har isolerat mig mer och mer med åren. Innan depressionen var jag väldigt social, hade många vänner och lärde lätt känna nya människor. Men ju längre depressionen har gått ju mer har jag isolerat mig. Jag har fått svårare och svårare att ha djupare vänskapskontakter eftersom att jag inte orkat jobba för att hålla en vänskap vid liv. Jag har inte orkat med att träffa vänner, höra av mig eller ringa. Jag har knappt svarta på sms, och jag har stuntat i att höra av mig för att jag vetat att jag ändå inte orkat ses och tvingats säga nej om någon frågat. Med tiden har jag blivit allt mer paranoid. Jag har tänkt mer och mer att alla är falska, vill mig illa och kommer att svika mig. Det har gjort att jag har isolerat mig ännu mer. Det har vart så svårt att lita på någon och att kunna tro att människor vill mig väl. Endast några få personer har jag kännt riktig tillit till. Andra som kanske inte gett mig någon anledning att tvivla kanske har rört sig i samma krets som någon som jag misstänker skulle kunna vilja mig illa och då har dem indirekt känts farliga och opålitliga. Nu låter det kanske som att jag har varit i ett psykotisk tillstånd, men så är det inte. Det har snarare varit en kronisk känsla som växt sig starkare för varje år. Jag gjorde en utredning för borderline personlighetsstörning hos psykiatrin nu i höstas, men jag passade inte in i kriterterna för det. Men just min oförmåga att lita på människor, tro att folk vill mig illa och vill förstöra för mig eller är allmänt opålitliga var det som stämde mest inte på borderline och det som fick mig att tro att jag kanske hade den diagnosen. Det är jobbigt att gå omkring och känna att allt man säger och gör "kan och kommer att vändas emot en". Att varje människa man släpper in i sitt liv kommer att vända allt med lär känna om en emot mig. Jag misstänker att det har att göra med att det har hänt några få gånger. Men det kanska händer alla?


Det äckligaste jag vart med om är när en av mina plågoandar från Universitetet helt plötsligt började umgås med en vän till en god vän till mig. Där och då kändes det som att det alltid kommer att finnas någon runt hörnet som tar alla chanser dem kan för att förstöra för en. Den här plågoanden var en av dem hemskaste människor jag träffat i hela mitt liv, en person som frösut och mobbade andra (vem fan gör så på Universitetet?). En person som snackade skit och uttnyttjade andra. En person som satt i klassrummet och himlade med ögonen och gjorde grimaser så fort jag sa någonting. Och helt plötsligt fanns den här personen bland en av mina vänners vänner! Då blir världen så där äcklig och liten, alla känner alla, och alla kommer att vända sig emot mig. Jag vet att den här personen skulle ta alla chanser i världen för att förstöra mellan mig och min vän. Min logiska slutsats blev att jag drog mig undan min vän istället. Jag kände att det blev svårare och svårare och mer ångestfyllt för mig att ha henne som min vän när jag visste att den där människan fanns med i bilden. Förr eller senare så skulle hon ju ändå lyckas vända min vän emot mig. Och det skulle vara allt för smärtsamt, så det lättaste var ju att dra sig undan själv så att det aldrig skulle kunna hända. Vi har fortfarande kontakt, men det kommer nog aldrig att kunna repareras. Hon kände ju att jag tog avstånd, att jag "inte brydde" mig längre och att jag "inte värderade" våran vänskap. Efter ett tag bestämde jag mig för att inte låta plågoanden vinna och ändå försöka behålla en vänskap med min vän. Men det är inte lätt, jag vill avslägsna mig från allt och alla som på något sätt kan skada mig eller ha minsta möjlighet att vända något emot mig. Det blir väldigt ensamt tillslut.

Av blomsterkransen - 7 augusti 2017 13:37

TW! TRIGER WARNING! 

Jag har vart på en liten resa i några dagar nu. Då har måendet vart bättre. Men igår när jag kom hem svängde det ner rejällt. Blev riktigt deppig, (och nu menar jag inte så där "deppig" som människor slänger sig med utan att ens veta vad en egentlig depression är). Utan så deppig att jag börjar fundera ut sätt att skada mig själv på för att jag känner total panik inombord. Panik över att leva och att inte stå ut med alla känslor. Jag blir helt överväldigad på ett sätt som jag inte ens förstår själv. Det känns nästan som att jag är en ballong fylld med luft och ändå försöker någon att fylla mig med ännu mer luft, så till den grad att jag nästan sprängs. Jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Jag får en stark vilja att dunka mitt huvud i väggen, ta en sax och klippa sönder mina öronsnibbar, klippa sönder läppen, ja massa konstiga saker bara för att straffa mig själv för den misslyckade människa jag är och alltid har varit. Det låter helt sjukt, I know, men det är så jag känner just då. Det finns ingen logik. Inga logiska och vanliga känslor eller tankar. Jag ju hört talas om den kända konstnären Van Gogh och alltid tänkt "vilken knäppgök" som skar av sig örat. Men så sitter jag där själv i mörkret en natt och får impulser om att göra något liknande. Bara för att slippa känna allt kaos, och för att lätta på trycket. För att straffa mig själv för allt dåligt jag gjort, för allt dåligt jag varit och är. Jag är så trött på att hata mig själv (jag gör det inte hela tiden, men ganska ofta. Jag är så trött på att vara jag, på mina tankar, på mina, känslor på mitt liv. Engetligen har jag mycket att vara glad och tacksam över. Men ändå förstör jag för mig själv, det är ju i mitt huvud som allt det olyckliga finns. Det är i mina grubblerier, mina tankar och mitt ältande. Även om jag har en massa bra saker så fastnar jag övervägande i det som inte är bra.

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


En blogg om psykisk ohälsa.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards