Jag tycker att det är svårt med människor. Jag har isolerat mig mer och mer med åren. Innan depressionen var jag väldigt social, hade många vänner och lärde lätt känna nya människor. Men ju längre depressionen har gått ju mer har jag isolerat mig. Jag har fått svårare och svårare att ha djupare vänskapskontakter eftersom att jag inte orkat jobba för att hålla en vänskap vid liv. Jag har inte orkat med att träffa vänner, höra av mig eller ringa. Jag har knappt svarta på sms, och jag har stuntat i att höra av mig för att jag vetat att jag ändå inte orkat ses och tvingats säga nej om någon frågat. Med tiden har jag blivit allt mer paranoid. Jag har tänkt mer och mer att alla är falska, vill mig illa och kommer att svika mig. Det har gjort att jag har isolerat mig ännu mer. Det har vart så svårt att lita på någon och att kunna tro att människor vill mig väl. Endast några få personer har jag kännt riktig tillit till. Andra som kanske inte gett mig någon anledning att tvivla kanske har rört sig i samma krets som någon som jag misstänker skulle kunna vilja mig illa och då har dem indirekt känts farliga och opålitliga. Nu låter det kanske som att jag har varit i ett psykotisk tillstånd, men så är det inte. Det har snarare varit en kronisk känsla som växt sig starkare för varje år. Jag gjorde en utredning för borderline personlighetsstörning hos psykiatrin nu i höstas, men jag passade inte in i kriterterna för det. Men just min oförmåga att lita på människor, tro att folk vill mig illa och vill förstöra för mig eller är allmänt opålitliga var det som stämde mest inte på borderline och det som fick mig att tro att jag kanske hade den diagnosen. Det är jobbigt att gå omkring och känna att allt man säger och gör "kan och kommer att vändas emot en". Att varje människa man släpper in i sitt liv kommer att vända allt med lär känna om en emot mig. Jag misstänker att det har att göra med att det har hänt några få gånger. Men det kanska händer alla?

Det äckligaste jag vart med om är när en av mina plågoandar från Universitetet helt plötsligt började umgås med en vän till en god vän till mig. Där och då kändes det som att det alltid kommer att finnas någon runt hörnet som tar alla chanser dem kan för att förstöra för en. Den här plågoanden var en av dem hemskaste människor jag träffat i hela mitt liv, en person som frösut och mobbade andra (vem fan gör så på Universitetet?). En person som snackade skit och uttnyttjade andra. En person som satt i klassrummet och himlade med ögonen och gjorde grimaser så fort jag sa någonting. Och helt plötsligt fanns den här personen bland en av mina vänners vänner! Då blir världen så där äcklig och liten, alla känner alla, och alla kommer att vända sig emot mig. Jag vet att den här personen skulle ta alla chanser i världen för att förstöra mellan mig och min vän. Min logiska slutsats blev att jag drog mig undan min vän istället. Jag kände att det blev svårare och svårare och mer ångestfyllt för mig att ha henne som min vän när jag visste att den där människan fanns med i bilden. Förr eller senare så skulle hon ju ändå lyckas vända min vän emot mig. Och det skulle vara allt för smärtsamt, så det lättaste var ju att dra sig undan själv så att det aldrig skulle kunna hända. Vi har fortfarande kontakt, men det kommer nog aldrig att kunna repareras. Hon kände ju att jag tog avstånd, att jag "inte brydde" mig längre och att jag "inte värderade" våran vänskap. Efter ett tag bestämde jag mig för att inte låta plågoanden vinna och ändå försöka behålla en vänskap med min vän. Men det är inte lätt, jag vill avslägsna mig från allt och alla som på något sätt kan skada mig eller ha minsta möjlighet att vända något emot mig. Det blir väldigt ensamt tillslut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter i skolan och ska kämpa på med det sista. Har kört fast totalt på vilka granskningsmallar som jag ska använda och min handledare är på semester. Jag har frågat alla som jag kan tänka mig kan något om det här men ingen har lyckats hjälpa mig. Så...

TW! TRIGER WARNING!  Jag har vart på en liten resa i några dagar nu. Då har måendet vart bättre. Men igår när jag kom hem svängde det ner rejällt. Blev riktigt deppig, (och nu menar jag inte så där "deppig" som människor slänger sig med utan att en...

Just nu är jag fast i att grubbla om det förflutna. Jag vill inte bli påmind om det som hänt i mitt liv innan jag flyttade till den stad där jag bor nu. Jag får ångest av att tänka på skoltiden, och dem människor jag träffade då. Dels för den jag var...

Jag har äntligen fått ordning på min dygnsrythm, jag går och lägger mig innan 12 varje natt och somnar oftast innan 1 på natten. Men ikväll la jag mig 22.30 och kände att det inte gick att somna. Det är första gången på hur länge som helst, på flera ...

Idag har jag vart på gruppterapin, det kändes bra och vi hade roligt tillsammans. Äntligen fick vi möjlighet att prata mer öppet och höra mer om varandras problem. Igenkänningen var stor, och jag behöver det. Jag behöver höra att jag inte är ensam om...