!TW ÄTSTÖRNINGAR! (TW= TRIGGER WARNING). 

Jag känner en känsla av självhat när jag ser mig själv i spegeln. Jag mår dåligt över mitt utseende och det plågar mig flera gånger om dagen. Jag minns hur jag såg ut för några år sen, då var jag nöjd. Nu mår jag bara illa av att se mitt ansikte i spegeln. Jag har också svårt att acceptera min viktuppgång. Jag vill vara lika underviktig som när jag hade ätstörningar. Jag går hela tiden och önskar att den där driften att var underviktig ska komma tillbaka. Då kändes det som att jag åstakom någonting, jag lyckades i allafall "hålla vikten". Jag var i allafall bra på någoting. Jag var bra på att vara smal. Jag var bra på att kontrollera mitt matintag och jag var bra på att motionera. Och jag var mer unik eftersom att jag vägde mindre en dem flesta, nu väger jag mer som genomsnittet. Det blev liksom som en tävling för mig. Det var viktigt för mig att få känna att jag var bättre på någonting än dem flesta andra. Och jag kände avundsjuka mot andra som vägde mindre än mig själv, när jag var inlagd på psyk fanns det en tjej där som låg inne för anorexia. Hon hade matstöd och dem fick se till att hon fick i sig mat, det gjorde mig illa tillmods. För hon hotade mitt värde genom att vara mer underviktig och "bättre på att vara ätstörd än jag".

Jag såg också sjuk ut fick jag höra. Mina kinder var hopsjunka och jag var väldigt undervikig, men jag kände mig större än dem flesta. Mina föräldrar sa aldrig något, det var bara andra, bland annat min psykolog. Mina föräldrar säger att dem inte ens minns att jag var så smal. Och det gör på något sätt att det blir extra svårt att tro på det själv, för om dem inte var rädd för att jag var sjuklig då kan det knappast vart så, för vem är inte mer rädd om en än ens föräldrar? 

Jag vet att mitt resonemang är sjukligt, att det där sjuka fortfarande finns kvar även om jag inte äter osunt lite längre. Men jag lägger fortfarande en del av mitt värde i vikten. Är det så konstigt egentligen i ett vidrigt samhälle där man fat shamar människor? Där vikten hänger ihop med synes på en individ. Det är sjukt och vidrigt och fel. Jag vet att det jag skriver är galet och konstigt och ganska hemskt. Men samtidigt vill jag dela med mig av verkligheten. Jag hoppas bara att det här inte är triggande för någon med ätstörningra. Andra kanske känner igen sig och också lägger en "stolthet" i att väga så lite som möjligt. 

Efter att vart sjuk dem senaste 5 åren i depression och generaliserat ångestsyndrom (dvs GAD) så känner jag att mitt liv har passerat utan att jag har levt det. För ca 3 år sen började jag isolera mig allt mer, först kämpade jag på och träffade vänner så gott jag orkade och jag försökte ändå att göra saker och att vara social, jag var aktiv inom teater och i en ideel organisation. Ibland var jag sjukskriven med lyckades ändå tvinga iväg mig till teatern, eller träffa en vän. Visst ibland fick jag ställa in för att jag inte orkade och mådde för dåligt, men jag var ändå fast besluten att försöka behålla något slags liv värt att leva, eller i allafall så som jag tycker ett liv ska vara för att det ska vara värt att leva. Men för ca 3 år sen orkade jag inte mer, jag slutade så gott som att höra av mig till vänner, jag slutade med teater och tog en paus från den ideella organisationen. Jag stannade inne mer och mer och mer och hörde av mig mer och mer sällan till människor. Jag bokade av när jag skulle träffa vänner, satt hemma framför tvn allt mer och följde inte ens med och handlade längre. Det enda jag gjorde var att gå ut med hunden och tittade på tv och samtidigt spelade farmhero saga , löste suduko eller plockade hår på kroppen med en pincett. Under den här tiden utvecklade jag ett tvångsbeteende som kallas trichotillomani, Vilket betyder att jag kan ägna timmar varje dag åt att rycka hår på kroppen antingen med mina fingrar eller med en pincett. Det är ett tvångsbeteende som en del personer med ångest utvecklar som ett sätt att minska ångesten. Det blir tvångsmässigt. Det är hemskt att tänka på alla timmar som jag har "kastat bort" på att göra ingenting. Eller i allafall ingenting värdefullt. Jag antar att det har med min psykiska ohälsa att göra, men jag känner mig aldrig nöjd med något, även om jag har endel bra saker också, så är det svårt att se dem. Det jag ser är flera år av isolering och utanförskap. Flera år av att sitta hemma framför tvn och vänta på att sambon ska komma hem från jobbet. Och när han väl är hemma känna skuld för att jag inte orkar prata med honom, vara engagerad och bara orkar ligga tyst i soffan, eller sitta tyst och totalt insjunken i min suduko, farm hero eller hårplockandet. Ibland känns det som att jag är den ända som har det så här. Jag tänker på dem som jag känner omkring mig, och jag vet bara några få av alla människor som jag känner som har haft det likadant. Jag känner mig som en udda fågel och kan vara avundsjuk på dem människor som klarar av livet. Som inte har dem här problemen och där allt bara funkar. 

Jag har vart sjukskirven eller pluggat på distans dem senaste 4 åren, jag har läst fristående kurser på heltid och ibland på halvfart. Ibland har jag varit sjukskriven. Sedan i våras har jag kämpat för att bli klar med min c-uppsats och kunna få min examen. Till skillnad från innan jag blev sjuk så går det inte att "ta sig i kragen längre" jag har inte samma ork. Och det är extremt svårt att få något gjort. Jag minns den gamla goda tiden när jag bara kunde bestämma mig för att göra saker och få det gjort. Idag ska jag plugga, gå till biblioteket och sitta där, men energin finns inte. Med lite tur lyckas jag sitta hemma och få något gjort i allafall. 

Ibland har jag svårt att sova på nätterna. Efter att kämpat flera år med sömnen har jag äntligen lyckats börja somna i tid på nätterna. Jag lägger mig aldrig efter 00.00 och försöker alltid att somna innan 01.00 Det har gjort stor skilland för mitt mående. Men jag vaknar fortfarande tidigt på morgonen eller sen natt. Atarax hjälper mig att sova lite djupare, men vaknar ändå ca 3 gånger i veckan och får sova middag sen för att jag blir så trött. 

Jag vill börja med att motivera och förklara min blogg. Bloggen kommer att handla om psykisk ohälsa,  och som det känns just nu min egen psykiska ohälsa och inte nå statistik, fakta osv. Det blir mer som en dagbok så att jag kan få skriva av mig, samtidigt som jag vill kunna försöka att förklara hur psykisk ohälsa kan kännas för dem som inte vet, eller som tror att dem vet men egentligen inte vet, hur det är att leva med psykisk ohälsa. (Det kan såklart vara olika för alla, men den här bloggen handlar om hur det är för mig).

Jag känner ett behov av att få skriva om mina tankar och känslor, jag bär på sånr som är jobbigt och det blir tungt att bära det själv. Ibland pratar jag med mina föräldrar och min partner. Men dem behöver få vila ibland, och ibland är det lättare att skriva än att prata om sina känslor. Jag är rätt öppen med att jag mår psykiskt dåligt, jag kan tala om för människor att jag har depressioner, ångest ect. Men jag är jätte dålig på att visa mig ledsen eller prata om vad jag verkligen känner med någon annan än föräldrarna och partnern. Och det är till och med svårt att prata med dem ibland. Det är lätt att känna att jag är till besvär och det känns svårt att visa sina "mörkaste sidor". Det ligger så mycket skuld och skam i att vara deprimerad, och att vara "negativ". "Det finns ju normer om att det är fult att vara gnällig, otacksam, negativ osv". Och min depression kan nog lätt tolkas som allt det där? Så istället för att visa sina fulaste mörkaste sidor är det ibland lättare att behålla sina tankar inom sig. Nu menar jag inte att människor som har en depression är negativa, gnälliga osv. Det jag menar är att det finns dumma normer som talar om för oss "att vi ska vara positiva, tacksamma, hugga i, vara starka" , stå pall, klara oss själva, inte be om hjälp, inte gnälla och massa annat dummt. Det är normer som kan bli farliga. För om en person är sjuk i en depression så behövs inte extra skam och skuld i form av liknande normer.