Jag vill börja med att motivera och förklara min blogg. Bloggen kommer att handla om psykisk ohälsa,  och som det känns just nu min egen psykiska ohälsa och inte nå statistik, fakta osv. Det blir mer som en dagbok så att jag kan få skriva av mig, samtidigt som jag vill kunna försöka att förklara hur psykisk ohälsa kan kännas för dem som inte vet, eller som tror att dem vet men egentligen inte vet, hur det är att leva med psykisk ohälsa. (Det kan såklart vara olika för alla, men den här bloggen handlar om hur det är för mig).

Jag känner ett behov av att få skriva om mina tankar och känslor, jag bär på sånr som är jobbigt och det blir tungt att bära det själv. Ibland pratar jag med mina föräldrar och min partner. Men dem behöver få vila ibland, och ibland är det lättare att skriva än att prata om sina känslor. Jag är rätt öppen med att jag mår psykiskt dåligt, jag kan tala om för människor att jag har depressioner, ångest ect. Men jag är jätte dålig på att visa mig ledsen eller prata om vad jag verkligen känner med någon annan än föräldrarna och partnern. Och det är till och med svårt att prata med dem ibland. Det är lätt att känna att jag är till besvär och det känns svårt att visa sina "mörkaste sidor". Det ligger så mycket skuld och skam i att vara deprimerad, och att vara "negativ". "Det finns ju normer om att det är fult att vara gnällig, otacksam, negativ osv". Och min depression kan nog lätt tolkas som allt det där? Så istället för att visa sina fulaste mörkaste sidor är det ibland lättare att behålla sina tankar inom sig. Nu menar jag inte att människor som har en depression är negativa, gnälliga osv. Det jag menar är att det finns dumma normer som talar om för oss "att vi ska vara positiva, tacksamma, hugga i, vara starka" , stå pall, klara oss själva, inte be om hjälp, inte gnälla och massa annat dummt. Det är normer som kan bli farliga. För om en person är sjuk i en depression så behövs inte extra skam och skuld i form av liknande normer.